Lingerud Sorinder: "Tänkte mest på att vi skulle dricka öl efter"

Johan frågade mig om jag ville skriva krönikan för den här matchen och jag ångrar bittert att jag tackade ja. Det kändes som en bra idé, ett kul koncept att få se mitt perspektiv. Sen är jag inte särskilt svår, jag blev väldigt smickrad av att få frågan men framförallt kände jag mig sedd och såg en
chans att få lite uppmärksamhet. Men sedan dess har verkligheten kommit ikapp och min prestationsångest har introducerat sig med sin närvaro. Ska jag bli jämförd med alla tidigare skribenter? Ska jag följa upp på Simons krönika från senaste matchen. Kommer jag bli jämförd med den bästa krönikan i Möllans historia, det vill säga Wikings.

Det blev ju inte bättre av att jag under hela lördagen hade med ett block och en penna för att anteckna allt som kunde vara stoff till denna krönika. Den svansföringen ger förväntningar, förväntningar som samtliga kommer märka var alldeles för höga. Men jag såg ändå ett värde i att få sitta vid sidlinjen och se ut som Jose Mourinho i 90 minuter. Trots att anteckningar som borde bestått av sportsliga analyser om presspel och laguppbyggnad var mer snygg glidtackling och Torge blev arg på tyska.

Det fanns ingen korv och det var fyra grader och mulet. Men med en stor förhoppning om mål (gärna av oss), glidtacklingar och nytänkande men framförallt vågade målgester så infann jag mig på Sorgenfri IP redan en halvtimme innan avspark. Så som Johan Calgaro tjötade hål i huvudet på mig om sitt mål på Vinnys lördagen innan (jag var där i en och en halv timme, pratade mest med Johan, Johan pratade mest om sitt mål) så var förväntningarna skyhöga. Jag har ju fått se målet från Veo-kameran och jo, det var väldigt snyggt. Det jag uppskattade mest var dock att Johan gjorde tre olika målgester framför motståndarnas bänk. Jag har nog sett klippet 5 gånger, så jag har väl 75 uppspelningar kvar innan jag är uppe i Calgaros visningsantal.

Jag var på motsvarande match förra året. Samma motstånd, hemmaplan på Sorgenfri, kall vinterdag. Den matchen vann Möllan med 1-0. Denna lördag var Limhamn de första att hamna på målprotokollet. Enligt de andra så var det ett mål där en handssituation var involverad. Jag märkte inte det och såg inte målet, för att jag hade fullt upp med att anteckna en ganska svag observation i mitt block: Leo kallar Sebbe för El Pistolero.

Ungefär här i min skrivarprocess fick jag be om länken till matchen på Veo, för anteckningarna jag gjort är totalt värdelösa och jag minns inte ens hur framspelet till målet gick till.

Efter ett inkast på offensiv planhalva så är det den uppmärksamme Parenti som ser att Johan är helt fri på sin kant. Det är faktiskt ett väldigt snyggt inlägg som lyckas nå Johan, målvakten är på bollen men lyckas inte ta den välplacerade halvvolleyn. Calgaro kvitterar! Äntligen får jag det jag ville ha – fem målgester och kramar till alla på hela bänken. Jag har faktiskt antecknat att Parenti gjorde assist, men det var endast för att han bad mig skriva upp det när vi satt på Star.

Sedan gör Limhamn 1-2 och vi alla undrar, kommer Johan Calgaro kunna rädda oss? Spoiler: he did not. Han blev utbytt i halvlek.

Jag uppfattar en stark irritation på planen (inte bara efter detta utan under större delen av första halvlek), flera spelare som brukar vara väldigt framträdande syns inte alls. Runt minut 40 vrålar Bigge: ”han kastade sig innan ju!” när han får en frispark emot sig och någonstans här börjar pågarna tända till lite och jag ser en viss förändring i spelet.

Innan dess verkar det bara vara Aron som spelar den här matchen – en iakttagelse som eventuellt avgör vidare detta blir min första eller enda krönika om herrlaget. Min sista anteckning från första halvlek är: Fred räddar fristraffen med magen och stönar högt. Ett sus går på tjejbänken, vilket möjligtvis är anteckningen av mest ekivok karaktär från matchen. Jag ber om ursäkt för oanständigheten.

Andra halvlek har jag inte heller så mycket vettigt att skriva om. Ska jag vara ärlig så zonade jag ut en del. På Star gjorde jag några korta intervjuer för att få höra hur det egentligen upplevdes på planen och flera tyckte att det var en tråkig match. Skönt, då behöver jag inte ha dåligt samvete. Ska jag återigen vara ärlig så tänkte jag mest på att vi skulle dricka öl efteråt.

Främsta anledningen till att jag hoppades in i det sista på en kvittering var för att det skulle bli bättre stämning på Star efter. I andra halvlek behandlas mycket krämpor, det blir väldigt mycket byten fram och tillbaka. Det börjar
nästan se ut som en av våra matcher i damlaget. Men jag tycker spelet sitter bättre, framförallt är mittfältet bättre. Tobbe, aka Möllans Lasse Berg Johnsen, är inbytt och det märks.

Vi har två ganska bra chanser. Mittbacken Aron är av någon anledning närmast målet vid ett tillfälle och står helt själv. Det skottet hamnar i ribban, det såg ut som att han var så övertygad om att han var offside att han inte ens försökte skjuta i mål. Han var inte offside.

John hade en stor chans att göra comeback i målprotokollet, men jag misstänker att även han tänkte på öl när bollen bara rullade förbi honom framför målet.

Matchen slut, äntligen kan vi gå till Star (vår nya sponsor) och hinka öl. Bland det första Johan Calgaro gör på Star är att ställa sig på bänken och vråla: ”jag leder interna skytteligan!”

Jag förstår senare varför. De hyllningar som Johan förväntade sig få i omklädningsrummet fick istället Aron. Johan kunde för allt i världen inte förstå detta och föreslog olika anledningar. ”Man luras av att han är så
snygg i matchställ”, ”han är den enda personen som har en frisyr i herrlaget”, ”han är den enda som vårdar sin mustasch." Jag skulle säga att det var för att han var matchens lirare, men vi säger att det är mustaschen för Johans skull.

Jag behövde inte oroa mig för den uteblivna kvitteringen, allt var precis som vanligt ändå. John kör pekleken, Johan frågar mig: ”men vi är väl kompisar?”, Bruhn byter plats och flyr damlaget så fort han får chansen, Parenti är lite sugen på tequila, Bigges hår ser fantastiskt ut (jag måste fråga honom vilka produkter han använder), Wiking är obekväm och det är riktigt hög ljudvolym när femton olika konversationer pågår parallellt över borden.

Som. Vi. Trivs. Jag var lite bekymrad över att killarna skulle vara skeptiska till att byta pub men de verkar inte ens ha märkt att vi faktiskt befinner oss på Möllan och inte Sankt Knut. Slutet gott, öl är gott som flickan sa.

Fan, nu fick Calgaro jättemycket uppmärksamhet ändå. Min största utmaning var att försöka skriva om någon annan. Hoppas ni förlåter mig.