Siryani: Coach i tofflor mot tufft motstånd

Det finns en sådan otrolig charm med att ha bortamatcher utanför stan, speciellt en fredagskväll i början av juni. Att följa slingriga landsvägar ut till en idyll för att spela boll kan vara bland det finaste som finns. För undertecknad, assisterande tränare, så började dock resan med att fara genom stan för att hämta upp såväl kapten som fysioterapeut.

Sträckan mellan Slottsstaden och Nobeltorget tog drygt trettio minuter, då studenttiderna var i full rullning. Klockan tickade på och det resulterade i att Herr Siryani lyckades glömma bort att få med sina fotbollsskor.

Chauffören körde gladeligen och ovetandes om detta norrut mot Dösjöbro.
– Ska jag sätta igång GPS? frågades det från baksätet.
– Nänä det är lugnt, jag hittar, svarade chauffören snabbt.

Trots allt borde chauffören hitta, hans sambo kommer ju från Landskrona, det är ju samma väg dit. Det tog inte mer än 3 minuter innan GPS:en fick slås igång när nästa anhalt var Staffanstorp. Chauffören väckte passagerarna med att slira in på en avtagsväg för att vända. När vi väl anlände till Dösjöbro så kändes det som att kapten Jens tackade övre makter för att han äntligen kunde lämna bilen.

Vi möttes av en fin gräsplan med fantastisk inramning, något vi stadsbor bara hade kunnat drömma om. Coach Robin och Ellis välkomnade oss in i det lilla omklädningsrummet med breda leenden.

Det märktes snabbt att det var en match som många sett fram emot. Fokuserade mannar ankom en efter en och gjorde sig redo för toppmöte, en klassisk sexpoängsmatch. Dahlberg höll i musiken och bjöd på erotisk dans. Hampus, som var tillbaka från sina skador, spred återigen sin härliga aura. FC Möllans i särklass mysigaste kille har varit saknad. En annan härlig filur är Hannes, som följde med till Dösjöbro som reserv på eget initiativ. Ett engagemang som tåls att uppmärksammas mer än en gång.

Tränarduon fortsatte på den inslagna vägen med att dra de taktiska direktiven med ekivoka undertoner. Varför ändra på ett vinnande koncept? Robins entusiasm var på topp och han betonade vikten av aggressivitet och självförtroende. Vår burväktare Bruhn ombads vara ettt lejon och vår schweiziska armékniv, John Deere, fick direktivet att styra och ställa från dagens mittbacksposition.

Här någonstans föll polletten ner för mig. Fotbollsskorna var kvar i Malmö. Medan alla andra klev ut på plan för att värma upp, inspektera gräslängd och densitet, samt kontrollera hur många bar som bollarna har pumpats med var assisterande coach helt upptagen med att skämmas och hoppas på att ingen upptäckte att han vandrade omkring i strumplästen. Den förhoppningen gick i kras när dagens Mufasa snabbt anmärkte på det.

Är det något som är viktigt för vår målvakt så är det hans uppvärmning. Ritualen genomförs på ett metodiskt sätt för att sätta igång alla sinnen, men också för att bedöma diverse parametrar som målvakter bryr sig lite extra om. Vid varje uppvärmning levereras information om hur mjukt underlaget är att kasta sig på, hur bollen studsar och om målis känner att han lyfter högre från marken idag än veckan tidigare på höjdbollarna. Bruhn verkade relativt nöjd med dagens förutsättningar, trots att coach var skolös. Den enda faktor han återkom till var den starka blåsten.

En stund in i ritualen kom den klassiska delen där Bruhn haffar tag i tre spelare som ska slå inlägg, varav en får det ärofyllda uppdraget av att vara ”crash test dummy”. Simon Andresen blir alltid lika glad när han får uppdraget av att slå inlägg. Han älskar verkligen att sparka bollen högt och långt.

Roger och Robin jobbade i tandem med övriga för få dem redo för drabbningen och fokuset var på topp. Som vanligt återvände vi till omklädningsrummet för att sätta de sista detaljerna på plats. För mig innebar det att skamset fråga lagets egen action man, Dahlberg, om det gick för sig att jag fick låna hans birkenstock. Som den givmilde man han är gick han med på det.

Pipan ljöd för att sätta igång de 90 minuter som skulle bestämma ordningen i tabellens toppskikt, samt möjligtvis om det enbart skulle finnas ett lag som var fortsatt obesegrat vid säsongens mittpunkt. En hel drös med hemmasupportrar var nyfikna på det och hade anlänt till planen.

FC Möllan började matchen aggressivt och gav Dösjöbros backlinje minimalt med tid att strukturera upp sitt passningsspel.I de flesta fall innebar det erövring av boll, men några gånger lyckades Dösjöbro skapa möjligheter framåt. Det märktes snabbt att det var en uppgörelse mellan två av seriens topplag.

Dösjöbro låg på och skaffade några hörnor, men det blev FC Möllan som fick den första nätkänningen. Ett anfall längst med högerkanten slutade med att bollen kom in i boxen. Två rejäla pjäser gick upp i luften och bollen tråcklade sig in i mål. Det är alltid fascinerande att så många ser samma sak, men upplever händelserna så olika. Att Dahlberg och motståndarnas målvakt kom i kontakt med varandra är det inget snack om men den “våldsamma satsning” som hemmalaget talade om är vi oeniga om. Oavsett dömde domaren mål.

De efterföljande minuterna var en forcering från Dösjöbro. Högkvalitativa chanser avlöste varandra, men Bruhn stod på huvudet när nummer 10 kom helt solo två gånger om.

Dösjöbro började spela ett rakare spel med farliga chanser, men också en matchbild där FC Möllan ägde mycket boll. Johnny B dominerade från mittbacksplats med utmärkt duellspel. Det är alltid en fröjd att se när passningsspelet klickar. Känslan från sidan var att det enda som saknades var de riktigt farliga chanserna i boxen. Bollen trillades fram och tillbaka, men farligheterna kom i Dösjöbros omställningar. Jens avvärjde en av dem med att ta en Calgaro-esque löpning hem för att styra bollen till hörna. Men i nästa omställning hängde vi inte med. Hemmalaget förvaltade en 4-mot-3-situation och kvitteringen var ett faktum. Himlen öppnade sig och skyfallet slog hårt. Vinden drog på lite extra och resulterade i att det inte fanns något skydd alls mot vädrets makter.

1–1 stod sig till halvtid. Andersen hann dock med att dryga ut sin ledning i den interna busligan genom att ta sitt femte(?) gula för säsongen.

Andra halvlek fortsatte i samma anda. FC Möllan pressade ner Dösjöbro med passningskombinationer och försökte komma runt på kanterna, men den sista passningen satt inte riktigt för att komma till de heta chanserna. I ett av Dösjöbros anfall drog sig deras ytter inåt i banan och avlossade ett skott som Axel följsamt täckte. Dösjöbro fick en ny möjlighet till skott och bollen borrade sig in i bortre krysset, fullständigt otagbart. Tyvärr var inte statistiknörden David på plats för att avgöra xG på avslutet men min gissning är runt 1. Det var en sån lyckoträff som krävdes för att besegra Bruhn idag, något han påminde oss om minuten senare när han än en gång gick segrande ur en 1-mot-1-duell med motståndarnas nummer 10. Möllan tog åter tag i taktpinnen och började skapa tryck. Efter ett fint anfall längst med vänsterkanten nådde bollen Sebbe, vars avslut slank utanför den bortre stolpen. Planens gigant, John B, visade Hyséntakter och avvärjde i princip alla anstormningar som Dösjöbro mäktade med. Möllan pressade på för en kvittering. Resultattavlan visade 84 minuter spelat när vår ungtupp Axel majestätiskt nådde högst på en hörna och nickade in bollen via ribban. Axels första mål i Möllantröjan kunde inte ha kommit lägligare, både utifrån matchen och eftersom hans flickvän var där och fick uppleva det. Ett par nervösa minuter följde innan matchen blåstes av.

Vi är högst involverade i toppstriden när säsongen vänder. Att vara obesegrade efter 11 omgångar är något vi ska vara oerhört stolta över. Vi har mött samtliga topp-7-lag på bortaplan, vilket visar på en enorm styrka och hög lägstanivå. Dösjöbromatchen bjöd på många fina individuella insatser. Utöver Hysén och Mufasa såg vi Henkes uppoffrande press och fina inläggsfot bidra till vårt första mål. Jens tog ett enormt arbete på andra kanten och utgjorde ett stort hot mot Dösjöbros backlinje. Tobbe och Anton bidrog enormt i bägge riktningar på innermittfältet. Det måste vara så frustrerande att försöka ta bollen av Tobbe. Avigheten personifierad, vrider och vinklar. Nyttigt för laget och demoraliserande för motståndarna att hela tiden vara nära men inte riktigt kunna vinna bollen.

Dahlberg skrev in sig i målprotokollet igen och Sebbe bidrog med en assist. Vi har blivit bortskämda med deras produktion under säsongen. Det, tillsammans med ett uppoffrande arbete för att sätta pressen, ger laget otroligt mycket.

Det är som sagt något så himla charmigt med en bortamatch i juni. Men inte bara för sakens skull. Den är bara så speciell som människorna som man delar den med. Att få dela glädjen, nervositeten, spänningen och kämpaglöden med alla dessa fina människor är det som gör dagar som fredagen på Dösjöbro IP till något man längtar efter. En paus från vardagen och där livet kan kretsa kring en boll. En bubbla där vi alla är lika viktiga och inget annat spelar någon roll. Att få bjuda på sig själv – och att alla tillåts vara sig själva.

För mig är det en ära att få bära detta klubbmärke tillsammans med er. Det är min tredje sejour i Möllan och det här är nog min favoritupplaga hittills. En fantastisk samling med bra fotbollsspelare, men ännu bättre människor. Det värmer även utanför bubblan vi dyker in i ett par timmar varje vecka.