Holmberg: Sanningen om FC Möllan

Jag och Simon är på Royal. Tre dagar före kvartsfinalen i Malmömästerskapen mot Saba Palestina. Vi står med varsin öl i handen. Simon har precis varit sjuk, pratar om att komma tillbaka till fotbollen.

– Jag har så jävla dåligt självförtroende.

– Det behöver du inte ha.

– Jo, men jag har det. Jag vet inte vad det är med mig.

Jag tittar ut över biljardhallen. Funderar på hur jag ska bryta honom. Munnen maler. Ner i det svarta hålet, vi har varit här förr.

– Jag har tänkt lite på det du frågade,om krönikan. Vi kör.

– Va!? Fan vad kul! Nä, men fan vad kul!

– Mm.

Han pausar. Tänker efter. Leendet fortfarande i visa-tandrad-läge.

– Vad kommer du att skriva?

Leendet blir ett sammanbitet rakt sträck.

– Hallå, vad kommer du att skriva?

Ett nervöst skratt sprider sig i biljardhallen, ett garv som försöker hålla ihop sig själv men krackelerar något i slutet, gnisslar i sprickan som uppstår.

– Jag vet inte än. Jag antar att jag kommer att skriva sanningen

Han börjar skratta igen, närmast okontrollerat. Om det var en spricka förut, så trillar nu skrattet hejdlöst upp nerifrån magen. Detta ljusa, hesa, danska skratt. Han samlar snabbt ihop sig. Blicken blir fokuserad.

– Sanningen, vadå sanningen? Alltså, att vi tycker att vi är bra liksom? Vadå, tänkte du skriva att vi inte är det?

Möllan spelar i vitt. Saba Palestina i blått. Jag har koll på spelarna, har gått igenom truppen. Vid flera tillfällen bryter Adam Hultin på mitten och transporterar bollen till sista tredjedelen. En före detta Möllan-spelare dyker upp kring matchstart och de börjar tugga om spelarmaterialet. Jag noterar att Simon använder det pappiga ordet “jäkla” istället för “jävla”.

– Adam har blivit så jäkla bra, det är helt sjukt.

Möllan-kompisen Marton fyller i:

– Ja, han har blivit helt otrolig.

En kille som kallas Bigge [John Birgersson] tar emot bollen och spelar i sidled.

– Det är otroligt att han inte har spelat högre upp i seriesystemet, säger Simon.

– Ja, det är helt galet, säger Marton.

I slutet av halvleken växlar Saba Palestina upp och börjar trilla boll. Målvakten Bruhn gör några fina ingripanden.

– Han är bäst i division fem, säger Simon.

Marton bryter in:

– Han har varit elitspelare i handboll.

– H43, säger Simon.

Ett gäng femtonåriga killar som hänger bredvid oss vid räcket frågar om spelarna tjänar pengar. Jag svarar att några i Saba kanske gör det. Marton vänder sig mot Simon, helt plötsligt med något seriöst i blicken.

– Varför spelar inte du?

– Alltså, jag är typ sjuk.

– Är du sjuk, eller har du varit?

Simon fnissar. Bryter av direkt med ett inspel om att vänsterbacken Pelle är sjukt rippad. Jag ser min chans att komma in i samtalet. Vänder mig mot Marton.

– Varför spelar inte du?

– Det är en lång historia…

Han ler när han säger det. Som om han skäms och är lite stolt på samma gång.

– Men du behöver kanske inte skriva det, säger Simon

Jag kom till Sorgenfri IP som fri och oberoende, men redan tio minuter in känner jag mig som Joakim Medin i Turkiet. Torge klackar. Möllan-fansen jublar och skriker att han är bland de bästa spelarna i Tyskland. Varför har inte Ariana plockat upp honom?

Mållöst i halvtid. Snacket sker nere vid hörnflaggan. Inte värt att gå in i omklädningsrummet för en kvartsfinal i MM. De flåsar, nästan belåtet, verkar nöjda. Någon i spelarcirkeln tar ton: Det ser ok ut. De måste fortsätta jobba. Saba är bra men de ligger rätt i försvaret.

Tränaren går direkt på engelskan. Tvåspråkig tydligen. Går igenom hur kanterna ska stängas. John Birgersson bryter in, säger att de måste tro på sig själva. De kan inte bara ligga lågt och vänta, ha för mycket respekt, de måste hugga, visst de är bra.

Det är Saba Palestina, bolltrillare och magiker, kliniska avslutare, men Möllan kan, alltså, de kan faktiskt också spela, de är inte så tokiga, de kan försöka spela sin fotboll… Tystnad. Bröstkorgar som höjs och sänks. Stigande ånga från öppna munnar. Orden verkar flyta runt som teflon på deras akademiska hjärnceller.

På vägen till avbytarbåset, Johan Calgaro till Simon:

– Är du sjuk?

Simon skrattar. Rodnar lite.

– Nä, eller jag har varit.

Simon har berättat att Calgaro tar 30 spänn swish för fulöl inne i omklädningsrummet. Jag frågar om de blir irriterade på den grejen. För vad, undrar Simon. För att Tidö-Calgaro tar så mycket överpris. Simon garvar. Imiterar Johan: “Han behöver det för att gå runt”. Jag ler, säger inget.

– Men du behöver inte skriva det, om du verkligen inte vill alltså.

Vid avbytarbåset får jag syn på staben. FC Möllan-tränaren har auktoritet på ett mjukt sätt. Han ser ung ut. Det är något läskigt med unga tränare. Som unga schackgenier. Antingen är de ekonomiskt oberoende innan 45 eller så får de återkommande psykoser. Medan matchen står och väger går jag bort till bollkallen (tydligen har FC Möllan sådana) som sitter ner på löparbanan bakom ena målet. Jag frågar om vad han tycker om matchen. Han säger att han vill att matchen ska ta slut, det är kallt.

– Har du någon favoritspelare?

– Nummer 20.

– Wiking?

– Mm.

– Vad tycker du om John Dahlberg då?

Han tar en tugga av sin chokladkaka. Rycker på axlarna.

– Jag vet inte vem det är

Jag nickar, tycker det är märkligt. Tänker på att göra avtryck.

Det blir inga mål i matchen. FC Möllan vinner på straffar. Välförtjänt? Kanske lite. Kanske inte. Det jag tar med mig är att FC Möllan lyckades att stänga ner den Landskrona Bois-meriteade Passi Prudence och flera andra Saba Palestina-spelare som representerat lag i högre divisioner. De såg organiserade ut försvarsmässigt. Det är tryck i benen på flera pjäser. Mottagningarna sitter rätt bra för att vara en klubb i division fem. Inte bara på vissa håll. På de allra flesta håll. Saba Palestina kommer troligtvis, som nykomlingar, placera sig på den övre halvan i den omtalat jättesvåra Malmöfyran. Så det är ju ett bra kvitto. Kanske lite för bra nästan.

Det får mig osökt att tänka på det jag letade efter. Nämligen sanningen. Bakom det narcissistiska världsklass-lajvet väntar avgrunden. Att FC Möllan med sin trupp, förmåga och erfarenhet borde kunna hämta hem division 5-pokalen. Kanske att de till och med ska göra det, att de till och med förväntas att göra det. Men jag vet inte om jag får skriva det… Tystnad. Bröstkorgar som höjs och sänks. Stigande ånga från öppna munnar. Ord som flyter runt på högskolepoäng.