Fotografen: Det är lätt att applådera från sidlinjen

Långt innan jag blev FC Möllans fotograf och började tillbringa lördagseftermiddagar på idrottsplatser runt om i sydvästra Skåne så var jag konståkare och tillbringade istället hela min fritid i olika ishallar. Oroa er inte, jag har spelat fotboll också – tills min konståkningstränare förbjöd mig från att fortsätta.

Om det var något jag lärde mig av konståkningen (förutom att åka skridskor och tillförskansa mig en drös partytrick) så var det hur jävligt det känns att förlora. Trots att en samling medaljer och pokaler vakar över mig varje gång jag är uppe i Halland och besöker mina föräldrar så minns jag alla gånger jag trillat och gjort dumma tekniska misstag som kostat mig poäng mycket tydligare.

En av mina tränare brukade, med syrlig röst, säga att idrott vore väldigt trist om ingen någonsin förlorade. Det hade hon väl rätt i.

Mitt problem var att jag inte kunde släppa en förlust och gå vidare, inte ens vid de tillfällen där jag hade presterat bra men var i för tuff konkurrens. Efter en pallplacering kom jag hem, hängde upp medaljen och började tänka på nästa tävling direkt. Efter en förlust snurrade jag runt i “hur”, “varför” och “tänk om…” tills jag blev yr.

Det slog mig efter lördagens förlust för FC Möllan borta mot Husie IF (3–2 till Husie, 2–1 i halvtid) att jag bara har sett det här laget förlora en seriematch en gång tidigare. Det var mot Hyllie hemma förra säsongen, när Möllan redan hade säkrat seriesegern.

Elva omgångar i femman utan förlust, som nykomlingar. För mig, som bara står vid sidlinjen och plåtar, är det lätt och självklart att fokusera på och applådera ett sådant facit. Alla vet att en förlust kommer förr eller senare.

Från min plats strax utanför planen (och på Vinnny’s efter matcherna) har jag dock hunnit lära känna FC Möllan. Jag vet att misstag sitter kvar i skallen, att det kvittar hur många gånger man säger att “nu släpper vi det”, eller försöker fokusera på de positiva bitarna. Och jag tror att det är viktigt.

Idrott vore väldigt trist om ingen någonsin förlorade – och ännu tristare om man inte fick lov att känna en förlust. Man måste få vara besviken, sparka lite på något om man känner för det. Söka stöd hos sina lagkamrater oavsett om det innebär att hjälpas åt att komma på bättre tankar eller att deppa tillsammans.

Det är frestande att skriva att förlusten är glömd på onsdag, men det är ju inte så det funkar. På onsdag är förlusten irrelevant, då gästar Furulunds IK oss på Sorgenfri.