Edvinsson: Reality check och värmetrötta ben

Jag anlände till IP prick 11.30, i vanlig ordning, även om omklädningsrummet i själva verket varit öppet sedan 11.00. Den här gången via cykel, till stor glädje (och förvåning) för Jönsson. Han har varit på mig sedan jag anslöt till Möllan och flinar varje gång han ser mig på hojen. ”Jaså, var det tillräckligt varmt idag?!”

Väl inne hos grabbarna - som börjat ladda upp med festis, dextrosol och chill house - var det första jag möttes av ett leende lika högt som Heath Ledgers joker-ärr. Det sitter på Dahlberg. Han tog ivrigt tag i mig och mer eller mindre släpade bort mig till tavlan med dagens uppställning. Vi skulle starta tillsammans på topp, för första gången årets serie.
”Fan vad vi ska kötta idag alltså!” utbrister han.

Vi kliver ut på plastmattan vid gott mod, efter en gedigen matchgenomgång, fullt redo för uppvärmning. Den här gången ledd av den tillfälliga(?), aspirerande, eller jag menar assisterande, gaffern Ola. Han sägs ha blivit skadad i föregående hemmamatch, men jag tror att han har annat i kikaren trots otaliga timmar på klubbens motionscykel. Ain’t foolin’ me, boy…

Det första vi möttes och slogs av var den gassande solen, på en dag som måste vara den varmaste hittills i år. Värmen förde tankarna till VM 94-krönikan och jag hörde Karin Boyes ord eka i mitt huvud:
”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. […]”.

Och törstiga blev vi, under en uppvärmning som kom att präglas av lika mycket vatten som halvtaskig bolltouch och värmeslagna ben. Plötsligt ljöd huvuddomarens visselpipa och matchen var igång. De inledande minuterna bestod av en del trevande och försök till att hitta ”spelet” för båda lagen.

Det märktes tidigt att värmen skulle ha en roll i matchens utgång även
om ett beslut om att ha drickpauser klubbats igenom. Lunds BoIS gjorde tappra försök att ta sig fram på vänsterflanken och nådde vårt straffområde vid några tillfällen, men utan att få till någon slutprodukt. För där stod buffeln Anis, med en första start för säsongen, och gjorde livet tufft för motståndet. Ackompanjerad av den trogna Wingback-Jönsson.

Vi märkte också tidigt att bollen alltjämt spelades ut till BoIS vänsterback som sedan kunde måtta crossbollar till höger, där två spelare periodvis kunde utmana vår egna prodigy, Axel. Men med understöd från allt-i-allon Mr. Hultin, fick motståndarna inte med sig någonting där heller.

Trots att Lunds BoIS inledde matchen farligare än oss var det vi som skulle få med oss ett första mål. Efter ett uppspel snett inåt på motståndarens planhalva tog Sebbe emot bollen och fördelade den vidare. Passningen som blev alldeles för hård och så pass hög att inte ens spänsten själv, Dahlberg, kunde nå den, gick lyckligtvis vidare till en påpasslig Flou. Han tog emot den strax utanför straffområdet och skickade millisekunden senare in den i mål på uppstuds. Vilken träff! Jag har sällan skådat någon med ett så hårt, men ack så säkert tillslag som Flou. Det ska han ha. 1-0.

Självförtroendet hos Möllan höjdes och ett fåtal minuter senare hittade istället Flou, under en omställning, fram till Sebbe på djupet som hade fritt blås fram till mål. Efter vad som kändes som minuter av driv med boll, hördes en flämtande Dahlberg jämte i straffområdet. Valet var självklart. Spela sidledes och låt honom hämta andan i lycka. Han skickade in bollen i nätmaskorna, på ett sätt som verkade betyda mer än bara ett mål. Detta följdes upp med en kram värd en nominering till ”Säsongens omfamning” mellan oss. 2-0.

Nästkommande minuter blev en reality check för Möllan, då BoIS tryckte in en reducering efter bollvinst på vår planhalva. 2-1. Det kan inte ha gått mer än två minuter förrän även kvitteringen kom. En Lunda-anfallare hoppade högst under ett inlägg, på ett nästan Ronaldo-esque sätt, och nickade in bollen. 2-2. Med viss oro gick vi in till omklädningsrummet för halvtidsvila, även om vi brukar komma ut som ett nytt lag till andra halvlek.

Än en gång böljade matchen fram och tillbaka och Lunds BoIS fick till ett avslut som gick i stolpen, phew! Det skulle dock inte dröja mer än 10 minuter innan Il Capitano Sintéus kunde ta sig förbi både en och två spelare på vänsterkanten och spela in till Sebbe som mer eller mindre behövde blåsa in bollen i mål. Vilket förarbete! 3-2. Kort därefter kom matchens första utvisning till en BoIS-spelare, som kom in sent i en duell med Axel.

Han klarade sig och jag tror att hela laget med mig pustade ut. Med 11 man mot 10, föll det sig naturligt att Möllan tog över bollinnehavet och kontrollen på matchen. I det här skedet hade Drilon, Ceder och Tor, debutanter i
årets ligasammanhang, blivit inbytta och fick visa vad de gick för. Detta gjordes med bravur! Vid en rörig situation på mittplan lyckades Jensa få fram en passning till en frispringande Sebbe som kunde se motståndarnas mål hägra cirka 40 meter bort, utan några hinder framför sig. Han tog sig hela vägen fram och kunde spela in bollen vid första stolpen. 4-2.

Nu kändes vinsten nära, tvåmålsledning och en man mer i spelet. Resterande tid på plan spenderades med att rulla runt bollen och ett par riktigt farliga lägen skapades. Fler mål kunde absolut ha gjorts. Ytterligare en utvisning skulle hinnas med för Lunda-pågarna, när en back slängde sig på ett Ravelli-likt sätt för att stoppa en kontring med handen.

Slutsignalen gick och resultatet 4-2 stod sig. Stor eloge och högt betyg till ej ovan nämnda spelare som också fanns med i truppen: Bruhn, Ekan, Bigge, Hannes och den skadeåtervändande Anton, kul! Nu har jag väl ändå nämnt alla? Juste! Robin och David, där satt den!

Tabellen toppas fortfarande av FC Möllan och statistiken lyder 7-1-0, starkt. Vill avsluta med att tacka den fantastiska föreningen som bidrar till fina matchdagsvibes och våra supportrar som får Sorgenfri IP att kännas som Eleda, speciellt när de står på båda långsidorna.