Dahlberg: Kemi, skador och utfanförskap

Jag sätter mig i bilen, tillsammans med min fantastiska flickvän – mi lady, my everything –och får frågan om jag vill skriva något om matchen. Vi har ju bara 6 timmar upp till Värmland, tänker jag. Det kan ju vara en kul roadtrip-grej att göra.

– You have to drive, I have to write something about the game, säger jag.
– Ta på dig säkerhetsbältet, det är livsviktigt, svarar Steph.

Jag vet inte om hon bara vill glänsa med sin svenska men jag gör som hon säger. Vi startar med en riktig klassiker: ”Road Tripping” av Red Hot Chili Peppers innan vi dundrar iväg på E6:an.

Vad ska jag skriva om då? Ingen aning faktiskt. Jag hade velat säga något om konkurrenssituationen, om Bigge och Tobbes kemi och om känslan att vara utanför. Hur ska jag få ihop det här bitarna till en sammanhängande text? Och hur ska jag få in något om matchen? Måste det vara lika välskrivet som Wikings scener eller Parentis journalistsvenska? Äsch, skit i det. This the Jompahl show.

Konkurrensen är hårdare än någonsin, till den grad att jag inte på något vis skulle vilja byta skor med Patrique. Vi har spelare som spelat i allt från lettiska högstaligan till Bundesliga 2, men tyvärr överrepresenterat med spelare från Bjärred.

Situationen är tuffast på en position, det är i princip omöjligt att ta sig in där om man inte heter Bigge eller Tobbe. Dessa två giganter är individuellt sett, enligt mig, bäst i laget tillsammans med vår tyska legendar Torge. Tobbe vann årets spelare 2023 och Bigge vann förra året tillsammans med Viktor ”Chilavert” Bruhn. Men det är inte bara att de är bra fotbollsspelare som är värt att nämna, de har också en kemi jag aldrig sett dess like till. De kompletterar varandra otroligt bra. En spelare som bryter linjer, avancerar, serverar, briljerar och kan i stort sätt allt förutom att nicka, där han dock utvecklats de senaste åren. Tobias Andersen är totalt omöjligt att läsa av. En hal jävel, på ett bra sätt. De senaste säsongerna har han utvecklat ett rivigt presspel, eller har han fått det av sin mittfälltskollega? Jag måste fråga honom på Vinnys sen.

John Birgersson. Vi tar de kategorier Tobbe inte är lika överlägsen i, sen lägger vi de engenskaperna i en spelare, då får vi Bigge. Han fullkomligt regerar mitten. Jag tror aldrig att jag har sett honom förlora en 50/50-duell. Han springer runt med Kipchoge-kondition och är praktiskt taget överallt, det känns lite som han har Hermiones tidsvändare, den hon använder i tredje boken för att hinna gå på flera lektioner samtidigt. Varje gång jag hör honom säga att han är klubblegendar ler jag instämmande. Jag ryser av tanken att någon gång i livet få den statusen. Men, tyvärr, för att bli klubblegendar ska man inte vilja bli det. Så det är kört för min del.

Trots att vi spelar med två innermittfältare känns det som att vi alltid är en mer, som att någon skrev in ”rosebud” i The Sims, en fuskkod vi lyckades få till Möllan som gör att vi alltid är en man mer. Det är ett privilegium att spela med dessa killar, jag älskar er! När jag läser igenom vad jag skrivit känns det som rövslickeri, men jag menar fan ta mig vartenda jävla ord.

De som känner mig vet att jag gillar och stå i centrum, ni får kalla mig attentionwhore om ni vill. ”All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet” har alltid varit mitt motto. De som känner mig vet också hur mycket Möllan faktiskt betyder för mig. Jag hann spela 15 minuter i matchen, hann beskåda Tobbe göra det han är bäst på, bryta deras presslinje, sicksacka sig förbi två spelare sen med en pass hitta Sebbe på djupet. Passen var så bra att Möllan fick ett tre-mot-en-läge. Som den sanna målgörare han är rundade Sebbe målvakten och rullade enkelt in 1-0.

Efter det hände det som inte fick hända.. känning i baksidan. Jag ville för allt i världen inte byta. men laget före jaget. Vi hade ju för fan Flou på bänken. Jag signalerade mot Patrique, med ilska i hela kroppen. Jag kunde inte se, inte tänka, fan inte nu igen… i halvtid kom varenda spelare fram till mig, lade en hand, en blick. Den store Tobbe kom till och med och gav mig en kram, längesen jag var så nära gråten, kärlek i den största grad, det är Möllan.

Trots alla dessa fantastiska människor är det inte helt samma sak när man inte är med. Det kan låta själviskt, men det är sanningen. Känslan av att vara utanför kan snabbt bli stor, det börjar med en skada eller ett litet gnabb med en tränare. Från att vara en av de viktigaste till att vara helt utanför. Det vänder snabbt i Möllan.. men varför blir känslan så påtaglig? Det är något som förundrat mig länge och något jag tänkte gräva djupare i.

Vi är i grunden sociala varelser och att hamna utanför en grupp kunde i vissa fall vara livsfarligt, det var gruppen som höll individen vid liv.

”Humans as a species evolved to be social. We have an innate, biologically-driven ability to develop and form interpersonal connections. These social bonds, formed early in life, also create the foundation for human beings to coexist in and across groups, and are a vital. and essential part of the human experience.”

Men det är ju inte en fara för livet att inte vara uttagen i Möllans trupp, eller är det? Även om vi klarar oss så känner kroppen av utanförskapet. Hjärnan ställer om till fight-or-flight. Ska man slåss för att ta sig in igen eller ska man fly? För någon kan flykten gå till Barrikanden och för en annan till Vhamns-crossfiten. Men oavsett vad man väljer för strategi får ens sociala liv och trygghet en liten turn.

Men vad ska vi göra för att må bra? Hur kan vi värna om varandra?

Det finns inget riktigt svar. I slutändan är det individen som måste ta tag i det. Man kan inte hjälp den som inte vill ha hjälp, men man kan ge alla de bästa förutsättningarna.

Jag hörde om en studie på äldre personer där ensamhet och glädje analyserades. Där var det tydligt att en grupp äldre som hade en fikagrupp som sågs en gång i månaden var gladare och upplevde en känsla av tillhörighet.

En ”fika-ledare” som bjöd hem nån gång då och då gjorde under för välmåendet. Vår fika är Vinnys och jag är vår Vinnys-ledare.

Nu tar vi hand om varandra och visar kärlek, det är ju för fan livsviktigt!