Bruhn: Mitt första nickmål i Möllan
En söndagseftermiddag i slutet av september i Malmö är oftast en regnig och tråkig dag. En sån där dag man aldrig riktigt minns. Inte heller förra söndagen kommer vi att komma ihåg särskilt länge, mer än att den blev avgörande för vår chans att säkra en viktig position inför den sista matchen mot Dösjöbro hemma nästa helg.
FC Möllans målvakt Viktor Bruhn reflekterar över segern mot Trollenäs. Arkivbild.
Foto: Ludwig Bergman
Allt annat än en vinst hade varit ett misslyckande för oss. Allt annat än en vinst hade inneburit slutet på vår säsong. Allt annat än en vinst hade förstört våra chanser till kval. Och allt annat än en vinst hade gjort att vi knappt velat gå till Vinny's efteråt.
Solen stod högt över Sorgenfri när matchen skulle börja, och om man frågar Flou så var den inte till mycket hjälp när han skulle upp i nickduellerna. Men han vann ändå de flesta, och det blev faktiskt viktigt i andra halvlek.
Matchen började precis som vi trodde. Vi tog kommandot, styrde bollinnehavet och tempot, ungefär som en handbollsmatch där Trollenäs stod lågt i sitt försvar medan vi tryckte på i anfall. Så fort de fick tag i bollen försökte de slå långt, men Fred och Torge hade stenkoll och gjorde mitt jobb enkelt. Jag tror jag hade fyra bolltouch under hela första halvlek.
Vi rullade boll, försökte komma runt på kanterna, men utan att skapa något riktigt farligt. Torge och Fred skickade iväg några fina långbollar som var våra bästa chanser till en början. Men till slut tiki-takade sig Dahlberg och Flou igenom deras försvar och Flou satte ledningsmålet med ett distinkt skott.
Andra halvlek började på samma sätt. Men efter lite slarv i vår uppspelsfas lyckades Trollenäs vinna boll och få ut den på kanten. Fred hann upp och täckte, och när deras anfallare spelade tillbaka trodde jag anfallet var över. Men en av deras backar slog upp en hög boll som deras anfallare på något sätt lyckades ta emot och få iväg ett skott.
Bollen tog i stolpen och studsade rakt tillbaka på mitt huvud – mitt första nickmål i FC Möllan, synd bara att det gick i fel mål. Självkritisk som man är vill jag ändå påpeka att detta helt klart var Johan Calgaros fel.
Efter kvitteringen till 1–1 blev jag nervös, orolig för att vi skulle tappa poäng. Vi fortsatte trycka på och hade säkert 70% av bollinnehavet, och en expected goals på 5.6, men vi lyckades inte få hål på dem. Deras målvakt stod för en stark insats och gjorde flera kvalificerade räddningar, till stor frustration för Dahlberg.
Domaren menade att eftersom vi inte brydde oss om att de maskade när vi ledde med 1–0, så hade vi inget att säga om nu när de gjorde det vid ställningen 1–1.
I 70:e minuten, efter en inspark, vann Flou ännu en nickduell och bollen hamnade hos Wiking, som klackade tillbaka till Flou. Han slog en perfekt genomskärare till Sebbe, som kallt rullade in bollen mellan benen på deras målvakt. 2–1 – äntligen!
Strax därefter, efter ännu en klack, men denna signerad Flou, fick Sebbe bollen i straffområdet. Han skottfintade, sköt med vänstern, och deras målvakt räddade igen. Men den här gången var Dahlberg där och slog in returen. Firandet var nästan mer spektakulärt än målet; Dahlberg, som troligen sett lite för mycket på Mario Balotelli, slet av sig tröjan och sprang framför publiken.
Och därmed var segern säkrad.
Men matchen var inte slut där. Efter matchens soloprestation av Flou, där han elegant dansade sig igenom Trollenäs försvar som om de inte ens var där, släppte han bollen till Dahlberg som kyligt satte 4-1.
Varje gång jag står där mellan stolparna känner jag en stor tacksamhet för att få vara en del av det här laget. Att vara en del av FC Möllan handlar inte bara om att kämpa för vinster, utan om den samhörighet, lojalitet och stolthet vi har tillsammans.
Så vem kommer ihåg en söndagseftermiddag i slutet av september i Malmö?
Martin Flou, garanterat.