Blod, svett och dårar

–Tror du Jens gillar mig?
På något sätt hamnar vi alltid här. Jag sitter i en bil på väg mot Uppåkra. Genom bilrutan ser jag Kronetorps mölla passera förbi. Minns med värme första gången jag hörde att möllan är en holländare, det vill säga byggd på fast sockel med rörlig hätta som kan justeras efter vindriktningen. Men denna bilresa har ett annat fokus än skånska kuriositeter. Hur kunde jag någonsin trott något annat…

Det är inte första gången han ställer sådana frågor till mig. Ändå blir jag lika förvånad varje gång. Hur kan en människa vara så paranoid? Han verkar ju helt ha glömt vad jag sa till honom förra veckan – att han är det viktigaste som hänt vår förening sedan bröderna Wall introducerade konceptet vinna. Vi har nått vägs ände. Nog för att jag alltid varit snabblärd, men arbetet med självinsikt och relationer till andra är ändå något slags berg att bestiga. John Dahlberg behöver professionell hjälp.
– Jag tror han skäller på dig för att han respekterar dig så mycket. Du borde ta det som den ultimata kärleksförklaringen!
David och Patrique säger alltid att jag inte ska ta några onödiga risker. Fegt, men ett råd så gott som något. Det får duga. Jag kommer inte på något bättre just nu.

Det börjar som en liten ryckning i hans ansikte. Sedan kommer det: leendet.
– Fan vad jag älskar Jens!
Han höjer volymen i bilstereon.
– Åh, lyssna på dropet! Det är så jävla bra!
Ännu en kris avfärdad.
– Fan, vi borde åka till Berlin! Du, jag och Bigge! Haha, bara vi! Åh, bara gå helt fucking mental på Berghain!
Jag gillar inte elektronisk musik och har alltid tyckt att Berghain verkar lite läskigt. Reggae är mer min melodi. Senaste gången jag försökte prata reggae med honom började han sjunga på Oh Boy och Who’s Da’ Man. Jag gör inte om det misstaget.
– Alltså, jag vet inte. Tror Bigge ska vara i typ Kaiserslautern hela sommaren. Är inte det där mer din, Tobbe och Calgaros grej?
– Tobbe och Jojje vill aldrig göra något nu för tiden! Tobbe har snöat in sig på getingar och Jojje åker till Kivik så fort han får chansen.

Att Tobias har “snöat in sig på getingar” är en sanning med modifikation. Han har läst "Bin till nytta och nöje", en bok om biodling. Den verkar faktiskt rätt intressant. Jag vet detta eftersom Tobias berättade det för mig på en parmiddag hemma hos Johan förra helgen. En känsla av tacksamhet sprider sig i kroppen. Det är verkligen få förunnat att lyckas skapa genuina vänskapsrelationer så här sent i livet.
– Du vet väl att det var jag som gjorde Jojje rolig? Du vet väl det!?

Jag hinner inte svara.

Allt går så fort.

Leendet försvinner.

Musiken stängs av.

Fan.

– Tror du Tobbe och Jojje gillar mig?

På väg till omklädningsrummet slår det mig att det är min tur att skriva matchkrönika. Egentligen borde det inte vara några problem. Skriva liknelser kan jag. Om jag mot förmodan skulle få skrivkramp är det bara att dra ännu en skröna om min klassbakgrund. De går ju på det varje gång. Jag kommer aldrig glömma när Simon kom fram på träningslägret och frågade hur det var att växa upp i “Växjös Harlem”.
Men precis som med livets många andra frestelser är inte nostalgins kraft enkom positiv. Man gör sig även mottaglig för mer obekväma minnen. Kanske är det därför den dyker upp, denna ack så bekanta känsla – ångesten.

Minnets ursinniga kraft slungar mig motvilligt tillbaka till en varm eftermiddag på Vinny’s innergård.
– Det är fan för jävligt det som händer i Palestina!
Världspolitiken avhandlas. Skönt. Stämningen har inte hunnit bli brölig. Med andra ord finns det fortfarande en chans att göra avtryck. Nu gäller det bara att ha is i magen och invänta rätt läge. Som så många gånger förr, kliver Henrik fram när jag behöver honom som mest:
– Alltså, jag fattar inte riktigt matchkrönikorna på sistone. De är så jävla många ord och bokstäver!
Vad är oddsen? Ord och bokstäver är två av mina absolut största intressen. Pulsen stiger.
– Eller hur!? Bigge använder så jävla svårt språk!
Inte ens Viktor verkar fatta. Vad fan är det som händer? Ska jag få hålla i ännu en föreläsning?

Jag får ögonkontakt med Anton. Han ler mot mig. Av någon anledning känns det inget bra. Det är något med det där leendet som inte stämmer. Sedan säger han något som kommer att förstöra allt:
– Hörru du, Wiking!
Det blir tyst. Anton fortsätter:
– Jag förstod inte heller riktigt allt. Men jag tänker att du är ju svensklärare och sådär. Så du kanske kan hjälpa till lite. Vad betyder egentligen ekivokt ledarskap?

Jag gömmer mig på toaletten i Vinny’s källare. Lampan lyser inte längre. Jag har suttit still alldeles för länge – paralyserad av skammen. Det plingar till i telefonen. Källaren är fortfarande mörk, men toalettbåset lyser upp. Birgersson har svarat.

"Ekivok är ett adjektiv som anspelar på sexuella förhållanden, vanligen på ett skämtsamt sätt. Hoppas ni får en trevlig kväll!"

Kallsvettig och med ett tryck över bröstet öppnar jag dörren till omklädningsrummet. När jag kommer in har han precis vikt färdigt de sista shortsen. Jag flinar för mig själv och tänker att allt kommer ordna sig.

Jag minns det fortfarande som en stor grej när vi satte klistermärken med olika nummer på våra vattenflaskor. Professionalismen har ökat i ett rasande tempo sedan dess, men det här tar nog fan priset. Helt plötsligt har vi en materialare, vilket känns lite konstigt. Fast det konstigaste är nog ändå att han inte är särskilt konstig. Ju mer jag tänker på det, desto mer uppenbart blir det. Här har vi ju min ingång till matchkrönikan! Ingen annan har kommit på idén att skriva om vår materialare.

– Tja Wiking! Allt bra?
Ellis är lång, snygg och snäll. Han pratar rikssvenska och ser bra ut i solglasögon inomhus. Det är ännu inte bekräftat, men sannolikheten känns hög att det under hans keps finns ett hårfäste som fortfarande är intakt. Med andra ord är han allt jag någonsin velat vara. Livet är bra orättvist ibland. Vissa får verkligen allt, hinner jag tänka för mig själv innan jag upptäcker det oförlåtliga.

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till honom att jag vill ha storlek Large i mina shorts. Ändå ligger där ett par shorts i Medium, igen. Det sista jag vill är att det här ska bli en grej. Killarna har redan börjat skoja om hur jag kör med honom. Likt en tonåring, i stånd med att snatta sina första tuggummin, smyger jag därför runt i omklädningsrummet och kollar mina lagkamraters shortsstorlekar. Det ser inte riktigt klokt ut.
– Åh, nej! Fan Wiking, sorry alltså!
Avslöjad. Hur kunde han se mig? Har han styrka i de där solglasögonen?
– Jag var helt säker på att jag la dina Large på din plats. Visst är det Large du ska ha?
Röd om kinderna mumlar jag tillbaka:
– Äh, det är inte så noga. Jag kan nog hitta ett par själv.
– Lägg av! Klart du ska rätt shorts! Jag fixar!
Han dyker ner i en av alla plastlådor. Med kirurgisk precision lyfter han sedan shorts efter shorts med högerhanden, scannar storlekarna, och dricker kaffe med vänsterhanden – samtidigt! Det är verkligen helt makalöst.
– Här har du dem! Large! Precis så som du vill ha dem!
Jag klarar inte av att möta hans blick. Det har redan blivit för stelt.
– Tack.
Det är allt jag får ut mig.

Jag vill säga till honom hur mycket jag tycker om honom. Jag vill berätta för honom hur normal han är. Jag vill prova hans solglasögon.

Men det går inte.

Jag kommer aldrig att kunna förlåta honom.

– Han var kapten i Inter. Han kunde få vem han ville! Jag fattar inte hur han tänkte.
Anis pratar om Icardi igen. Fyfan vad jag älskar när Anis pratar om Icardi.

– Sebbe spelar så enkelt!
Idrottsläraren Jonathan lämnar ett nyktert omdöme.

– Han är skolad, det är han.
Patrique älskar spelare som har gått i skolan.

– Axelito! Bambino!
Här kommer Leo. Han skriker alltid så coola saker. Allt låter mycket bättre på spanska. Jag gör ett försök:
– Sebastian! El pistolero!

Adam tittar förvånat på mig.

Jag vänder mig till Leo och frågar honom:
– Var jag för gringo nu?
Han slår mig stenhårt på armen. Det gör skitont.
– Nej, Wiking. Du är Gaucho!
Leo skrattar och knäpper den övre knappen på sin dunväst. Gaucho. Det ska jag slå upp när jag kommer hem.

– Biiiiggggeee!
Vad fan var det där för primalskrik? Skrek han “Bigge”? Jag tittar till vänster om mig. Där står Tobias och trycker mot stålräcket. Tyckte väl att jag kände igen rösten. Han verkar ha tappat det fullständigt.

För mig har det verkligen varit en mardröm att sitta på bänken. Mina vänner har svårt att förstå. De vet att jag börjar bli till åren och ser bänken som ännu en hållplats i denna resa vi kallar för livet. För mig har det aldrig handlat om det. Jag vet min ålder, och om jag nu, mot all förmodan, skulle glömma den, blir jag alltid påmind av min tvillingsyster. Nej, för mig har det jobbigaste varit känslan av att vara utanför – att inte få vara med. Efter idag vet jag att den känslan aldrig kommer att komma tillbaka.

I FC Möllan får alla vara med.

Matchen slutade 1–1. Vi var riktigt bra i första halvlek, men tappade lite av vårt “sting” i andra. Nya tag på lördag.