Året som gått med FC Möllan – ur en spelares perspektiv

Det tog emot att snöra på skorna inför årets första fotbollsträning. Den föregående säsongen hade varit ganska kämpig för mig personligen. Visserligen hade jag fått spela mycket men min kondition var så dålig att jag hade hamnat i ett läge där en fotbollsmatch, trots att det är det roligaste jag vet, förvandlades till lidande efter cirka 20 minuter på planen. Jag blev för trött.
Jag hade också hört rykten om våra nya tränare. Kapten Jens hade berättat om att de sett alla våra kvalmatcher och hade en storartad plan på hur de skulle få oss att dominera division 6.
I ärlighetens namn var jag skeptisk och lite orolig över hur dessa tränare eventuellt skulle förändra FC Möllan. Vi hade det ju rätt bra så som det var…

Det jag älskade när jag började i klubben var kombinationen mellan socialt skojande och otippat hög nivå fotbollsmässigt. När jag kom till FC Möllan kändes det som att alla i laget var typ världens skönaste snubbar i sina privata sociala sfärer, och nu var dessa snubbar också här och joxa trasa och var hur sköna som helst och bara råkade vara asbra på fotboll samtidigt.

Den typiske FC-Möllan-spelaren

Ett bra exempel på den typiske FC Möllan-spelaren är John Birgersson. Han är helt försvunnen i inledningen av alla säsonger, men sen vips från ingenstans börjar han komma på träningar igen. Det märks tydligt att han kommit tillbaka eftersom han - trots att han titulerar sig själv som ”blyg” och ”försiktig” - tar väldigt mycket plats (på ett positivt sätt – han är väldigt rolig).
Han skämtar och flamsar och pratar med alla, men när träningen börjar blir han en ganska hård vinnarskalle. Han tränar som om det vore en avgörande seriematch. Direkt när träningen är över är han skämtsam och avslappnad igen.
Lägg därtill på att han är så fruktansvärt bra på fotboll. Enligt mig den allra bästa i FC Möllan. Och han är ”born and raised” i lågdivisionerna. Alla som har spelat fotboll vet hur dåliga spelare ofta tenderar att skryta om att de minsann spelat i juniorallsvenskan eller vunnit någon jättestor cup när de var tolv, för att på så sätt kompensera det faktum att de nu är tio kilo för tunga och knappt kan träffa målet från straffpunkten (ett exempel på en sådan spelare är tyvärr jag själv). Birgersson är den totala motsatsen. Han har harvat runt i lågdivisionerna i snart tio års tid. Det är nästan konstigt att någon kan ha blivit så bra genom att spela i division 6 och 5.
Men Birgersson, eller Bigge som han numera kallas, är verkligen ett bevis på att kvalité kan födas i periferin av fotbollens finrum.

Tack Bigge för att du personifierar vad en typisk FC Möllan-spelare är. Tack för att du inte ger upp hoppet om Möllan och tack för att du höjer kvaliteten på träning och match. Jag är inte ensam om att tycka detta, alla snackar om hur bra du är. På Vinny’s är du kung, Sorgenfri är din mor och vi spelare är dina barn. Du för och vi följer, snälla lämna oss aldrig.

Tillbaka till ämnet. Jag var skeptisk till hur tränarbytet skulle påverka FC Möllan. Visserligen vore det bra om vi fick lite mer struktur och spelidé, men samtidigt var jag orolig att våra nya tränare skulle vattna ur klubbens kärna. Vi i FC Möllan gillar att ha kul. Vi ska inte spendera en hel träning på att nöta in speciella speluppbyggnader eller formationer. Jag var orolig för att skratten och leken skulle försvinna. 
Tänk vad fel jag hade.

Mitt första minne av tränarna Robin och Dimitri var att jag gick fram till dem på den första träningen för att hälsa. De stod i en ring och skrattade med tre andra spelare, som om de hade känt varandra i fem år. Jag minns att jag blev avundsjuk och tryckte mig in i ringen för att presentera mig.
Jag fick genast en kram av Robin som sa ”Tjena, det är du som är Calgaro va?”. Dimi var lite mer restriktiv med en handskakning men han verkade också veta vem jag var. Jag minns att jag skrattade lite åt mig själv,, för jag kände hur jag på en sekund omvärderade mina tvivel och farhågor bara för jag fick en egoboost av att de kunde mitt namn. Hur kan man vara så lättköpt?
”Från och med nu”, tänkte jag, ”ska jag fan ge dessa gubbar en chans så får vi se vart det leder”. De verkade ju i alla fall vara sköna snubbar som man kan prata med och inte sådär stela och ”professionella” som vissa tränare som tar sig själva på för stort allvar kan vara.

Magiska tränare och lappar på toadörren

Det som hände när Robin och Dimi började träna oss var helt magiskt. De var som att de fyllde en lucka som vi spelare inte visste behövde fyllas. Jag vet inte om det var en strategi från deras sida eller om allt bara föll ut i deras favör. De kom in i klubben med en helt ofattbart hög ambitionsnivå, utan att framstå som orealistiska eller pretentiöst överprofesionella.
Själva ambitionsnivån var inte heller kopplad till att vi skulle springa tusen mil på försäsongen eller att vi ska spela fotboll som Barcelona. Ambitionsnivån var kopplad till att de ville lyfta klubben till de höjder som de trodde att FC Möllan kunde vara på, men samtidigt ha kvar den själ som gjorde FC Möllan till FC Möllan. Till exempel gav de vår förre tränare Dan en roll och visade tydligt för oss att han var viktig för laget. Det gjorde mig glad, eftersom Dan är viktig för mig. Det vore konstigt om han blev bortknuffad. En vinst är inte densamma om den inte firas med en Guinness med Dan på Vinny’s.

Ganska snabbt kände vi av hur Robin och Dimi påverkade laget positivt. De startade upp en fotbollsskola för barn som gjorde att vi nu kunde få bidrag från kommunen samtidigt som det ökade våra chanser att få bättre träningstider framöver på Sorgenfri IP.
De var alltid på plats före oss spelare på träningen och medan Robin gick igenom vad vi skulle göra sprang Dimi runt och konade upp inför kommande övning.
På matcher kunde man som spelare komma en halvtimme tidigare och gå och sätta sig vid sin plats i omklädningsrummet där ens fotbollströja, shorts och strumpor redan var upphängda snyggt och prydligt. Kaffe, bananer och kakor fanns på bordet så att man i lugn och ro kunde socialisera lite innan tränarna kom in med tre olika whiteboardtavlor där de tydligt gick igenom hur vi taktiskt skulle utföra matchen. Dessa tre tavlor blev sedan till fyra. Slutligen byttes de mot en projektor, så att de kunde ha matchgenomgång via powerpoint.
Sist men inte minst satte de även upp papperslappar på toalettdörren i omklädningsrummet. På de lapparna vet jag faktiskt inte vad de stod, jag har för mig att det stod hur man skulle vara placerad på offensiva och defensiva hörnor. Men jag vet inte, jag kollade aldrig på dem.
Frågan är om någon spelare någonsin kollade på toadörrslapparna.

Allt engagemang gjorde att man som spelare kände att vi var på väg någonstans och att man ville kötta på utav bara helvete för att visa att man själv skulle vara en bidragande del i det nya FC Möllan. Man ville ta träningar och matcher extra seriöst för att på något sätt ge tillbaka till tränarna eftersom de gjorde så mycket för laget. Lägg därtill på att det var så sjukt många bra spelare i truppen, så de gick inte längre att lattja bort en träning. Då var man för dålig och fick skäll av exempelvis Wiking.

Wiking, Oskar Wikingsson, är en av de spelare som de nya tränarna hade störst inverkan på. Han hade försvunnit lite under förra säsongen på grund av tappad motivation och tidsbrist. Mitt minne av Wiking från förra säsongen var att han kom till träningen lite småsur och skulle hålla på och klacka göra Zidane-finter hela tiden. Dessa Joga Bonito-finesser resulterade bara i att han tappade bollen och det var alltid någon annans fel. På en träning orkade jag inte med honom längre så jag käftade tillbaka när han gnällde på mig.
Det resulterade i någon form av bråk mellan oss som i ärlighetens namn inte kändes helt bra i kroppen. Jag minns att jag försökte undvika honom när jag gick för att dricka vatten i pausen. Men då kom han fram till mig, sa förlåt och gjorde high-five och såg till att vi blev vänner igen. Jag blev förvånad för jag trodde inte Wiking var så stor att han kunde släppa något bara sådär. Men han var precis en sådan person. Det var första gången jag hade fått träffa den Wiking som jag känner idag. Den Wiking som säsongen 2023 blev en stor bidragande faktor till att vi vann serien – både på grund av hans fotbollskvaliteter men även på grund av hans exceptionellt empatiska sådana.

Wiking är en person som ser andra människor. Han har medkänsla och förståelse för olika spelares situation, och jag tycker det är viktigt att det finns en sådan person i en stor grupp av fotbollsdårar. Det skänker lite värme och trygghet in i en värld som ofta kan vara ganska hård. Sätter man 40 snubbar på en plan och säger till dem att de nu ska bevisa vem som är bäst – ja då blir det lätt ett tufft klimat. Wiking är på sätt och vis bindmedlet som lyckas få alla oss hundar att samsas på hundgården.

Ljusglimten på Lindängen

Tidigt in på försäsongen hade ”Robin och Dimi”-effekten blommat ut fullständigt. Vi var rekordmånga på träningarna och tempot var högre än någonsin. Vi hade börjat arbeta in ett spelsystem som fungerade bra redan från första matchen: BLOCK MEDIUM.
Men så hände det som inte fick hända.

Mitt i all uppståndelse kom ett beslut som gjorde att vi blev tvungna att förflytta träningarna till Lindängens IP i tre månader. När det var som kallast dessutom.
Det är rätt sjukt att tänka tillbaka på de jävla skitträningarna. Att man cyklade dit i slask för att träna fram till halv tio på kvällen i minusgrader på en helt snötäckt plan. Men alla kom. Robin och Dimi hade lyckats tillföra så mycket positiv energi till truppen att ingen såg det som ett problem att byta träningsplan.
Det var precis lika många på dessa träningar som det var på Sorgenfri. Alla ville vara med i Robin och Dimis nya FC Möllan. De hade vunnit oss i tid – hade de inte haft vårt förtroende innan Lindängen så tror jag att saker och ting hade kunnat gå på ett annat sätt. Men u blev det som att Lindängen bara byggde mer pannben. Och under tiden på Lindängen kom ytterligare en ljusglimt i vintermörkret. En ljusglimt som heter Martin Flou.

Martin Flou, eller Floppa som han numera kallas, gjorde sin första provträning på en av årets absolut vidrigaste vinterdagar. Snöslask och duggregn (hagel?) på en stenhård konstgräsplan på Lindängen i nollgradig temperatur.
Jag minns att jag hälsade på Flou innan träningen började fråga lite vem han var och var han hade spelat förr. Det första som slog mig var hur korkad han lät. På grov skånska förklarade han med konstiga ordval att han hade spelat i någon division 3-klubb innan. Klagshamn om jag inte minns fel. Jag tänkte direkt att han kanske var en sån spelare som jag beskrev innan. En sån som lever på gamla meriter.
När träningen började var jag inställd på att få mina fördomar bekräftade. Varje gång han tappade bollen tänkte jag: ”Det var det jag trodde, han har inget här att göra”. Men på något skumt sätt lyckades han alltid få tillbaka bollen. Som om att han hade mycket längre ben än vad han faktiskt har. Då minns jag att jag tänkte: ”Ja okej, bra jobbat men en bra spelare är inte en spelare som tappar bollen för att sedan vinna tillbaka den”. En sådan spelare är bara ett enda stort nollsummespel.
Jag hade mina tvivel fram tills vi började spela på den träningen. Då blev det ganska snabbt bevisat att han hade en sjuk jävla teknik. Jag förstod redan där att han skulle bli viktig för oss. Hans mjuka sambateknik blev bara tydligare och tydligare ju längre in i säsongen vi kom. Flou blev snabbt en startspelare och gjorde väldigt mycket mål och assist och jag minns hur jag i mitten av säsongen konstaterade att han var en av våra absolut viktigaste spelare. Det kändes konstigt att säga så om Flou. Jag trodde nog ändå inte att han var så bra. Men han lyckades bli bättre och bättre för varje match och i slutet av säsongen visste alla hur sjuk han var.
Wiking påstår att han var den första som såg storheten i Flou, men jag vidhåller att det var jag.
Jag såg ljuset i vintermörkret på Lindängens IP. Jag såg Martin Flou.

Hybris i Båstad

Precis innan seriestarten anordnade Robin och Dimi ett träningsläger i Båstad. Där förstod jag två saker: Hur sjukt skön sammanhållning vi hade fått och vilken sinnessjuk jävla hybris vi hade.
Det fanns ett tillfälle på träningslägret där vi spelare satt i en ring med tränarna och skulle berätta för dem vad vi hade för förväntningar på säsongen och hur vi trodde att det skulle gå. Spelare efter spelare förklarade att de var tvärsäkra på att vi skulle vinna. Men många, säkert drygt tio personer, trodde också att vi skulle lyckas ”gå blankt” genom serien – det vill säga inte förlora eller kryssa en enda match. Det var inte skämtsamt, de trodde på allvar att vi skulle vinna vareda match.
Jag minns att Dimi sa att hans mål var att vi skulle nå topp tre och ta oss till division 5 via kval åtminstone. När han sa det började alla skratta som om det var ett riktigt roligt skämt. Det kändes helt orimligt att tänka att vi inte skulle vinna serien.
Hybrisen var total.

Säsongen började bra, men kanske inte riktigt så bra som vi hade räknat med. Visserligen vann vi en väldigt fin premiärmatch mot AC Kvarnby, ett lag som vi anade skulle vara med i fighten om seriesegern. Men vi åkte också på en otippad förlust mot Oxie borta och bara några veckor senare kryssade vi mot KSF Srbija på hemmaplan.
Efter förlusten mot Oxie var vi mest besvikna på oss själva. Vi tyckte att vi gjorde en dålig match och tänkte: ”Detta kommer inte hända igen”.
Matchen mot Srbija kom som en chock. Vi ledde med 1–0 tidigt i matchen och hade total kontroll, men vi lyckades inte göra de där viktiga 2-, och 3–0-målen som vi nästan alltid gör. Istället lyckades Srbija få in en kvittering i slutminuterna och även hålla tätt bakåt i nästan en kvart av konstant anfall från vår sida.
Jag minns att vi satt på Vinny’s efter matchen och småskrattade lite över hur sjukt det var att vi inte vann. Någonstans förstod vi nog att det inte skulle hända igen. Därefter gick vi och vann elva raka matcher och säkrade därmed segern två omgångar innan serien var färdigspelad.

“Back in action, motherfuckers”

Bland de elva raka segrarna finns det några guldkorn. Efter att ha pratat med många spelare i laget så verkar det som att vinsten med 3–1 mot Arlöv på bortaplan är favoritmatchen. Det var matchen efter krysset hemma mot Srbija och vi spelade på naturgräs mot ett Arlöv som låg i topp tillsammans med oss. Det var en otroligt varm sommardag och vi hade en del viktiga spelare borta. Skulle vi gå miste om vinsten skulle vi tappa både tätkänningen och idén vi byggt upp om oss själva som överlägsna alla andra lag.
Matchen började med att vi tidigt fick två spelare skadade och felpassningarna i det torviga naturgräset var många. Det var tungt att springa och Arlöv kändes initialt piggare med en del farliga chanser.
Tack och lov fick vi en straff tidigt och lyckades göra 1–0. Arlöv reducerade dock till 1–1 redan på första anfallet efter påföljande avspark. Otroligt tungt kändes det. Det kändes som att Arlöv hade matchen, medan vi bara hade haft lite tur och fortfarande var med i leken.

Efter cirka 25 minuter hände något. Vi tog över totalt och lyckades göra både 2–1 och 3–1 innan första halvlek var över. Mycket tack vare Drilon som steppade upp och stod för ett äkta hattrick. Hatten av till dig, Drilon.

Andra halvlek spelade vi av på ett kontrollerat sätt och till slut hade Arlöv tröttats ut så mycket att de kändes som att de hade slutat springa helt.
Trots skador, spelare som saknades, ovant naturgräs och uttröttande högsommarvärme lyckades vi grotta oss in i matchen och vinna tämligen enkelt. Det kändes som exakt en sådan match som seriesegrande lag ser till att vinna.

För egen del kändes det också speciellt. Jag hade ju haft problem med min kondition, men i den matchen minns jag hur jag sprang djupt ner i banan och ville ha bollen i minut 80, för jag såg att Arlövsgubben på min kant var helt slut. Jag var “back in action, motherfuckers”. Ingen mer andnöd efter tjugo minuter här inte. Efter en halv säsong med FC Möllan kände jag att konditionen hade förbättrats till den grad att jag kunde njuta av att spela en fotbollsmatch. Det var ett gott tecken för mig. 

Men nog om mig, vad som också gjorde matchen legendarisk var den efterföljande segerölen på Vinny’s. Jag var själv inte där, vilket jag ångrar djupt.
Men jag har hört historierna. De som var där vittnar om att just denna kväll var speciell. Både Dimi och Robin var med långt in på småtimmarna. Wiking var där i sedvanlig ordning och på måndagsträningen veckan efter berättade han för mig att tidigare nämnda Flou nu var FC Möllans bästa öldrickare, a.k.a stämningshöjare.
Jag följde hela Vinny’s-kvällen på Instagram eftersom Dimi laddade upp intervjuer, segersånger och tal i FC Möllans stories. Det var tungt att missa. Jag åkte direkt från matchen till en trettioårsfest i Göteborg och tog upp mobilen när jag stod på någon tråkig tipsrunda med främlingar för att se alla lagkamrater sitta och skåla och skrika ”VI ÄR BÄST”.
Jag ångrar fortfarande att jag inte stannade i Malmö.

När Tobbe tog straffen

En match som inte heller går att utelämna är den mot AC Kvarnby på hemmaplan. Den var nog en av våra bästa matcher på hela säsongen. Det var sista matchen innan uppehållet och vi var alla överens om att vi skulle avsluta med stil. Men vi visste att det skulle bli tufft.
Eftersom jag har varit på Vinny’s och druckit öl med laget efter alla matcher så anser jag mig veta ganska väl vad FC Möllan tycker. Och det är solklart att spelarna i laget håller AC Kvarnby som seriens näst bästa lag, efter oss.
Det blev tydligt från start att AC Kvarnby i allra högsta grad är ett lag som, när det är på sin högsta nivå, inte borde spela i division 6.

Vi släppte in första målet men fick en straff några minuter senare. Straffen gjorde det tydligt att vi i FC Möllan faktiskt var lite nervösa, eftersom ingen ville ta den. Vi hade missat ganska många straffar i tidigare matcher och nu vågade ingen riktigt steppa upp.
Till slut blev det Tobias Andersen som fick ta straffen, vilket kom som en chock för mig. Tobbe är snuskigt bra på fotboll, given på innermittfältet varje match och den viktigaste kuggen i vårt korta passningsspel. Men han är fan inte bra på att avsluta. Han säger det själv. Ofta på träningarna brukar han skratta när han missar målet och om han sätter ett långskott blir han alltid förvånad och skämtar lite om hur ovanligt det är att han ens träffar målet.

Nu skulle alltså Tobbe ta straffen. Jag vågade inte titta.
Tack och lov satte han den klockrent och det skulle inte bli det sista han gjorde i matchen. I början på andra halvlek gjorde vi ett mål till, men ledningen blev inte långvarig. Precis när vi hade grötat oss tillbaka till ledning gjorde någon snubbe i Kvarnby ett totalt jäkla supermål.
Hur svarade vi på det? Eller jag kanske ska formulera mig: Hur svarade Tobbe? Inte långt efter Kvarnbys reducering fick Tobbe bollen på mittplan och lyckades driva in i straffområdet. Väl inne i straffområdet kändes det som att han dribblade av hela Kvarnbys försvar och liksom retfullt placerade bollen bakom målvakten. Säsongens överlägset bästa individuella prestation.
Efter det målet dog Kvarnby totalt. Vår anfallare gjorde ett mål till och inhoppande Drilon fastställde resultatet till 5–2. På något sätt lyckas Drilon alltid göra mål, det kvittar hur kort tid han är på planen.

Vi hade grävt oss tillbaka två gånger om för att slutligen totalt ta över och de sista 20 minuterna kunde vi i princip slappna av fram tills domaren blåste av.
Matchen måste tillägnas Tobias Andersen. Han är en spelare som alla bara tar för givet. Han spelar alltid bra. En av hans största styrkor är att han gärna tar emot en passning med tre gubbar i ryggen. Helt orädd vänder han upp på ett tillslag och drar bort ett helt mittfält. Tobbe är kung på att sätta laget i situationer där vi är fyra mot två i anfallen. Han drar bort tre gubbar nere på egen planhalva och sen passar han en hård boll in mot Wiking på mitten eller Jens på kanten. Därefter kan de starta upp ett anfall samtidigt som halva motståndarlaget fortfarande är på väg hem till egen planhalva.
Tobbe är en totalt osjälvisk fotbollsspelare som alltid underskattar sin egen prestation. Han är även en av mina bästa vänner, så jag vågar nästan inte hylla honom mer. Jag kanske är partisk. Men Tobbe, du har räddat oss tillräckligt många gånger för att få din tröja upphängd på Vinny’s den dag du slutar spela. Du gör jobbet som behöver göras för att alla andra ska glänsa. Och när du själv glänser, då är det så att man nästan fnissar lite för sig själv. Tänk att jag spelar i samma lag som den snubben.
Dock undrar jag fortfarande hur fan vi fick för oss att du skulle ta straffen.

Nu har jag skrivit så här långt och ännu har jag inte nämnt John Dahlberg. Trodde du att jag skulle glömma dig John? Jag vet inte exakt hur många mål du har gjort, men närmare 30 än 25? Gör man så många mål på en säsong behöver det inte sägas någonting.
Helvete vilken jävla säsong du gjort. Den enda rädslan med dig är att du lämnar oss om något lag från de högre divisionerna ringer. Men det tror jag inte, för jag vet att du älskar FC Möllan.
Det finns inte så mycket att säga när det gäller John förutom att han är så fruktansvärt bra på att GÖRA MÅL. Han gör alltid mål och det är enligt mig det enda som betyder något när man spelar som ensam anfallare. Gör du inga mål är du sämst, gör du mål är du bäst. Den här säsongen var du bäst.

Kärleksförklaringen

Jag hade gärna velat nämna Oxie hemma som en guldkornsmatch också. Men jag var borta på semester då. Visserligen såg jag hela matchen på mobilen via den Veo-inspelning som fanns tillgänglig och jag var så stolt över vår prestation att jag med fem bärs och en halv vinflaska i kroppen skrev en kärleksförklaring till hela laget på vår lagsida på Facebook. Kanske tog jag ut svängarna lite väl, men fan vad jag älskar alla spelare och ledare i FC Möllan.

Jag har belyst några namn och prestationer, men det finns så mycket mer än det att hämta i det här laget. Varje gång jag kommer till träningarna möter jag spelare som på väldigt kort tid har kommit att bli riktiga vänner.
Jag har spelat i många lag i min karriär, men jag känner att det är något alldeles särskilt med FC Möllan. I slutet av säsongen, eller egentligen redan i början, märkte jag hur jag inte längre såg på träningarna som bara fotbollsträningar. Jag ville verkligen dit för att snacka med mina kompisar.

Tack FC Möllan för det du givit mig. Tack Robin och tack Dimitri för allt ni gjort för oss den här säsongen. Tack Ewert för ditt engagemang. Tack Dan. Tack till övriga som säljer korv, kör DJ på matcherna, tränar kidsen, hämtar och lämnar från träning och match, tvättar kläder, städar omklädningsrum, pumpar bollar. Alla är vi FC Möllan och alla har bidragit till att vi totalt krossade serien i år.
Det vi har skapat under året har fått mig att gå runt med ett leende från det att jag vaknar tills det att jag somnar.

(Om någon från Hyllie läser det här så hoppas jag att ni förstår att det inte är så coolt att vinna över ett lag som redan har firat seriesegern.)

Ps. I Samband med denna text presenterar jag mig även som FC Möllans nya skribent. Jag kommer skriva matchrapporter under säsongen 2024.