Andresen: Det var (fucking) Calgaros match

FC Möllan är ett gäng narcissister. Det skulle kunna vara ett problem, men vi balanserar det förvånansvärt väl. Alla får sin stund på scen, alla delar vi samma hunger efter applåder. För femtielfte gången på Vinnys utbrast Johan:
– Såg ni mitt mål? Det var så fucking snyggt!
En som verkligen inte kan hantera att göra mål är Calgaro. När det händer är det som att han kastas in i en känslomässig MDMA-trip – kaos och eufori i en salig röra. Och ändå är det så vackert att man inte kan titta bort.
I FC Möllan får du säga att du är bäst – så länge du gör det med glimten i ögat. På något sätt har vi skapat en miljö där narcissismen blir ett bränsle för gemenskap, inte splittring.

Segern mot Klagshamn hade sina dramatiska ögonblick. Det mest minnesvärda vid sidlinjen. Där sulade Robin, möjligen av frustration eller lekfullhet, en vattenflaska rakt på Calgaros näsa. Medvetet? Vi kanske aldrig får veta. Dock är bevismaterialet offentliggjort och det mest pekar på att Calgaro behöver förbättra finmotoriken. Tur att fotboll spelas med fötterna.

Noak gjorde comeback, och det märktes direkt. Har man fått sin fotbollsuppfostran på Österlen vet man att man inte lägger något emellan. Han visade vad gula kort är till för. Hans eleganta glidtackling på en yngling från Klagshamn påminde oss om att fotboll inte bara handlar om vem som hamnar i målprotokollet. Motståndartränaren klagade på skaderisken, men vi alla vet att Noak alltid gör såna tacklingar med kirurgisk precision. Tack Noak, för att du lämnar allt på planen. Och ett stort grattis ska ges till Pelle och Aron som gjorde felfria debuter.

Klagshamn är vår raka motsats. Där vi är stadens vemodiga bohemer och ölentusiaster, är de aktieportföljer och semesterhus i Toscana. Vidare reflektionen om våra motsättningar utanför plan får dock sparas till en annan gång.

Den här krönikan blir kanske ett journalistiskt haveri - en skam för kåren, om vi nu för en sekund ponerar att jag hade tillhört den (mums, ljuva tanke). Sedvanligt gjorde Sebbe mål, sedvanligt kastade Dahlberg nervösa blickar vid sidlinjen, där han kanske såg skytteligatiteln glida honom ur händerna ännu ett år.

Själv brottades jag med min vanliga nervositet inför matchen. Jag är alltid rädd att fysiken inte ska hålla. Men när jag kände att benen bar och att vi hade kontroll på spelet, släppte det. Kanske detta blir säsongen då mitt svaga psyke byts ut mot järnvilja? Jag funderar på att fördjupa mig i Brandbergs hantering av sin bananfobi. Måste krävas ett visst pannben att gå på möten med det överhängande hotet att en banan attackerar en.

Vinsten firades på Vinnys, Johans återberättande av målet och hans framtida klubblegendar-tal. När jag promenerade hem slog en hemsk tanke mig: Kanske är vi som Elon Musk och hans Twitter (ja, jag vet det heter X) – högljudda, egocentriska, och ibland alldeles för mycket? Sedan blev jag vän med den tanken. So what? För om vi nu är ett gäng små kejsare, så är vi åtminstone medvetna om att vi står där i bara mässingen. Det är upp till läsaren att avgöra om det är ödmjukt eller bara ännu ett varv i den egocentriska spiral jag just spunnit. Men jag tycker vi bär upp det tillsammans.